Att lämna spår!

De sista dagarna har jag gått och funderat på det här med att lämna spår efter sig. Om vi människor har ett inbyggt behov av att markera att vi finns för att inte bli bortglömda. Om det är det som driver många att skriva texter, skapa musik eller bilder. Ett sätt att göra ett avtryck.

Eller är det som Ernst kan uttrycka sig Det är som ute och inne vill varandra någonting eller Mina ögon fylldes med färg och när jag kom hem var jag tvungen att plocka fram kritorna. Att det finns människor som ser världen med andra ögon, med andra sinnen. Att de har kroppar som reagerar fysiskt när växter, inredning, musik, inte stämmer överens med deras bild av hur det ska vara. 

Varför jag började fundera på det här? Jo, när jag kom hem från Öland hittade jag stenar i mina krukor. Stenar inne...

...och stenar ute. Ibland en sten i varje kruka, ibland fler. Sen kom jag ihåg resan till Skåne i början på juni. Jag tog små plantor av höstanemon för att ge till de sex personerna vi skulle hälsa på. När krukorna var klara fyllde F på sten i en kruka. Jag frågade varför och han svarade att han ville att Tage, Hannas son, skulle ha dom. När vi kom ner till Skåne såg jag att han lagt sten i alla krukor. 

De stenar som jag hittade i fredags har kommit dit långt senare eftersom det låg sten i krukorna jag fick från Veronica precis innan vi åkte till Öland. Vill F lämna spår efter sig eller är han som Ernst? Är det hans sätt att uttrycka sig? Ja, inte vet jag! Men sak vet jag och det är att mina verandarabatter ger mig en skön känsla i hela kroppen. 

Förra året var känslorna annorlunda, hela min kropp protesterade när jag såg rabatterna. Visst, det fanns tillfällen när jag var lite nöjd. Som när Venusta Pendula blommade, men sen, när blomningen var över, då kröp det i mig när jag såg rabatterna. Det kändes som allt var för rörigt, för smått och för...tråkigt.

Visst finns det växter som fortfarande vill byta plats med andra. Växter som vill ha mer utrymme. Men nu är det harmoni och min kropp svarar med glädje. Rabatterna är busiga och lite vilda men det finns en grund, en struktur i busigheten, som gör mig glad.

G, ikväll är det barfota Ernst på tv. Vill du se det? Han är jättejolig! F tycker om att se på Sommar med Ernst. Kanske är det så att han är en liten konstnärssjäl och att krukorna talar till honom. Att stenarna i krukorna inte har ett dugg med att vilja lämna spår efter sig utan att han helt enkelt tycker att stenarna är vackra.  Har det hänt någon gång att du nästan har blivit förälskad i en sten?