Det vilda, vackra!

Idag åkte vi till Blåhäll som ligger cirka fem kilometer från tomten, rakt ner mot havet. Vägarna dit är kalkstensvägar som lyser vita och visar vägen mot det blå havet. Nästa år kan jag se oss cykla vägen fram för att grilla och njuta av solnedgången.

I mina ögon finns det inget vackrare än det här karga, vindpinade, stenlandskapet. Alla dessa toner av grått. Växterna som anpassar sig för att klara de tuffa förutsättningarna och havet som glittrar.

Vackrast av allt är nog Melissa gräset, jag tror det heter så. Min mamma kallar det för vinkgräset eftersom det vinkar i vinden och det gjorde det verkligen idag. Vad det blåste!

 Annars fascineras jag som sagt av alla grå nyanser, skulle kunna gå i timmar och leta motiv med kameran. Nästa år ska jag se till att jag får en dag eller två när jag bara kan ströva omkring med kameran och fota.

F kunde inte få nog av att bygga torn av stenar och att gå till strandkanten och kasta stenar i havet. Och visst är det väl ganska häftigt att trots all den tid som vi lägger ner i trädgården så finns det inget som slår det vilda och vackra i vår natur. Naturen är verkligen en mästerlig trädgårdsmästare!